Kommentaren ekar och mitt hjärta svider till. Inser på en sekund att du pratat - om mig, med andra. Förtroliga samtal och tankar har spridits, förvrängts. Rummet snurrar. - Vi finns inte mer.
I så många år har jag frustrerat letat efter en orsak till alla känslor. Maniskt sökt och frågat varför jag aldrig passat in. Desperat velat finna en anledning till tomhet och ångest.
Otaliga samtal med vänner och familj, om och om igen.
Aldrig slutat leta.
Tills en dag när en av dem sa:
Men är det så fel då?
Fel med vadå? Svarade jag.
Ja, att vara lite spretig, sådär som en del är. Så som du är.
Den krativa krampen har suttit med mig sedan i maj. Inte suttit med som ett trevligt sällskap utan lämnat mig ensam med ett tomt svart hål - ständigt närvarande - ständigt påminnande om avsaknaden av kreativitet.
Alla försök till skapande har slutat med överansträngningar och utmattad har jag tvingats ge upp. Muskler har tagit stryk, kroppen är sargad, uttömd sedan i maj.
Noll till hundra på en millisekund, så är jag uppfostrad. Ska det vara så ska det fan vara.
Därför kör jag på. Blir uttömd och lämnad som ett skal. Det personliga tar stryk, egot skriker i vånda, av ilska, av tapperhet. Ger du upp så ska du fan ge upp, det ska kännas, du ska skämmas.
Nyss satte jag ihop en ny idé, ett projekt i startgroparna, en grand plan. Ännu en.
Sakta försöker jag inse att jag faktiskt kan tagga ner hetsen över de uteblivna jobben. Kanske kan jag snart inse att jag kommer framåt om jag har en strävan att arbeta med mitt förflutna istället för mot det. Har inte ens ett förflutet att tala om.
Varje dag, dag ut, dag in. Samma jävla samma. Varför är det ingen som löser mina problem? Är det meningen med livet? En lång jävla kamp om vem som har huvudet över vattenytan längst.
Igår stod jag med ryggen vänd mot rasism, i vad jag trodde skulle vara en tyst manifestation. Alla på torget var såklart inte där av samma anledning men jag gick dit för min egen skull. För den tysta manifestationen som jag hört skulle hållas på torget.
Väl där blev jag uppriktigt sagt förvånad när folk började bua åt SD (enligt mig buar man aldrig åt motståndarlaget, det har med sportslighet att göra). Några skrek även "fuck Aina" och "fuck SD". Helt irrelevanta saker att ropa eftersom vi skulle stå tysta, vända med ryggen mot. Det viktigaste var ju att INTE låta känslorna styra.
Fler och fler började styras av sina känslor. Det blev uppenbart när det bildades en "motdemonstration" med random talare som skrek att rasism är dåligt. Det var en intressant vändning men det hjälpte inte den tysta manifestationen. Tvärt om. Allt fler började jubla och skrika men där stod jag, fortsatt tyst, med ryggen vänd mot rasism. Helt enligt planen.
Senare hetsade ett gäng ungdomar delar av de manifesterande att vända sig mot SD och på olika sätt förstöra Jimmie Åkessons tal. Där tappade hela manifestationen verkligen sitt syfte.
Fascinerat gick mina tankar till de historiska häxprocesserna: Har man en tillräckligt arg folkmassa kan man hetsa den till vad som helst.
Synd, tyckte jag och gick hem.
Slutsats: Jag vann, för jag står alltid med ryggen vänd mot rasism.