På fredag har jag antytt att jag ska prata om något jag antagligen kommer ligga sömnlös framöver inför. Varför då? Kanske du undrar. Jo, för kanske är det viktigt.
Sängen blev plötsligt läskigt trång och väggarna kröp närmre våra kroppar. Din kropp låg allt för nära. Helt plötsligt. Jag kunde inte andas, jag kunde knappt ta mig loss. Jag flydde. Ut i natten. I dina kläder, som var för stora kände jag mig mindre än någonsin. Varför ska allting kännas så svårt. Är det värt att kriga för ovisshet?
