Jag kan väl inte redan vara omogen?Är jag redan ute, omkörd, näst intill bortglömd?Är jag förbrukad?Hur kan jag redan vara omogen? Om du frågar mig så känner jag mig inte redo att packas undan, slängas bort eller läggas in. Är på topp. Om du frågar mig alltså. Jag har ju knappt ens mognat.
Allt hade känts lättare om jag hade haft en diagnos att gömma mig bakom.Om jag hade fått se, kunnat läsa mig till orsaken. Ord på ett papper känns mer acceptabelt än ett ovisst snurr och skev verklighet. Som jag ser det står jag dag ut (och dag in) och bara gräver och gräver. Världens djupaste hål gräver jag. Varje dag, sliter och svettas. För jag vill att alla andra ska ramla ner i hålet (så jag kan täcka över det). Men det slutar alltid med att det är jag själv som ramlar ner i det där jävla helveteshålet. Då är frågan; Borde jag sluta gräva hålet över huvudtaget? För vem fan ska jag be om hjälp när jag behöver komma upp?
Jag vet att det snart är vår. Det har inte undgått ens mig att märka. Men.Efter våren kommer hösten, sommaren försvinner som i ett töcken. Inga drömmar besannas i år. Och sen är hösten där, som gubben i lådan. En riktig jävla party pooper som bara förstör. Han kommer in där och flinar med sin jävla glugg och förstör allt du byggt upp, allt du satsat. Raserat lagom till nästa vinter. Och såklart ska du tycka om att han gör det. Det är dig det är fel på. Hade du varit jag hade du inte släppt in hösten. Du hade levt i sommar resten av ditt liv. Varför gillar jag hösten samtidigt som jag hatar hösten och hur går det då i april?
