Allt hade känts lättare om jag hade haft en diagnos att gömma mig bakom.
Om jag hade fått se, kunnat läsa mig till orsaken.
Ord på ett papper känns mer acceptabelt än ett ovisst snurr och skev verklighet.

Som jag ser det står jag dag ut (och dag in) och bara gräver och gräver. Världens djupaste hål gräver jag. Varje dag, sliter och svettas. För jag vill att alla andra ska ramla ner i hålet (så jag kan täcka över det). Men det slutar alltid med att det är jag själv som ramlar ner i det där jävla helveteshålet.

Då är frågan; Borde jag sluta gräva hålet över huvudtaget? För vem fan ska jag be om hjälp när jag behöver komma upp?