same old same old
Kategori: Allmänt
Egentligen har jag mycket att skriva här men det känns allt för personligt. Därför tänkte jag skriva ett minne från Sweden Rock Festival 2010 istället...
Jag och (vi kallar honom Hannes.. av olika anledningar)... i alla fall..
Jag och Hannes hittade tillbaka till varandra efter ett halvår som singlar tack vare alkoholen som flödade i våra camps. I alla fall, vi skulle se Guns N Roses senare på kvällen och vi hade gått in på festivalområdet för att få så bra platser som möjligt men stannat till vid ett Guitar Hero tält där några ur gänget ville spela. Från min plats ser jag två polare till mig, var av den ena var skyldig mig cigaretter från kvällen innan. Eftersom det är fruktansvärt liten chans att man stöter på någon man känner inne på festivalområdet kände jag att det var min chans att få tillbaka ciggen. Jag springer därför ner till dem, hälsar, kramas och får mina cigg. När jag vänder mig om är Hannes och de andra kompisarna jag var vid Guitar Hero tältet med borta. Jag ser mig om och ser dem ingenstans. Jag frågar till och med volontärerna bredvid om de har sett vart de gick men mina "vänner"tycks ha försvunnit i tomma intet.
Plötsligt känner jag mig fruktansvärt nykter. Det var precis som om alkoholen bara sögs ur min kropp och lämnade mig naken kvar inne på festivalområdet som, om möjligt, kändes ännu större än innan. Jag inser min egen litenhet och inser hur sårbar jag är i just det ögonblicket. Det blir förmycket för mig och tårarna börjar rinna. Förtvivlat inser jag att mobilen är urladdad och allting börjar snurra. Jag tar mig till någon försäljare vid ett annat tält och jag frågar henne om jag får låna hennes mobil, att det är en nödsituation. Hon ger mig hennes mobil, kanske blev hon skärrad över hur jag såg ut... efter några dagars festivalande och helt rödgråten. Det enda numret jag har i huvudet är Hannes, jag försöker komma ihåg K's nummer men hon hade precis bytt vid tillfället och jag kunde inte komma ihåg det. Så jag ringde Hannes och bad honom möta mig någonstans där inne. När jag såg honom stå där kunde jag inte hålla inne alla mina känslor. Tårarna sprutade ur ögonen och jag puttade till honom hårt i bröstet och skrek "Hur fan kunde du lämna mig helt ensam?!" Jag var så fruktansvärt arg att jag bara kände för att slå honom riktigt hårt. Jag hade inte väntat mig hans motreaktion som var att skrika tillbaka på mig om att jag hade valt mina två polare framför honom. Något han tyckte var jobbigt eftersom jag strulat med den ena av dem vid ett tidigare tillfälle. Det slutar med att jag får be om ursäkt till Hannes för att jag gick till mina polare för att få mina cigg och jag får böna och be honom om att förlåta mig. Han var ju den enda jag kände på hela festivalen just då.
Från att ha känt mig liten och obetydlig när jag blev lämnad ensam kände jag mig, om möjligt, ännu mindre och ännu mer obetydlig efter detta... jag kan inte förstå hur jag kunde sjunka så lågt. Man lämnar inte sin fulla "flickvän" helt ensam, det gör man bara inte.
Senare fick jag höra att han hade kastat saker omkring sig av ilska och sparkat sönder saker när han såg mig krama mina polare.. Jag kan upplysa om att jag inte kan hans nummer i huvudet längre, någonting som känns fruktansvärt skönt när jag tänker tillbaka på den här incidenten.
